En ö med välbekanta själar som blir mer främmande,
ön känns mer såsom en öde ö,
många människor men jag har aldrig känt mig så ensam,
det är långt bortom fel på välbekanta själar omkring mig,
utan det är jag som förändras och vidgar min omvärld,
möter på nya intryck, inputs, ja helt enkelt får nya livsideal,
ut mot det okända, famlar längs halkiga stenar
ramla ned i vattnet, ta sig upp igen,
halkiga stenar, faller ned i vattnet
struntar i halkiga stenar
simmar lyckligt mot nya vyer,
beyond the border!
